Den resedramatik som ligger mig närmast om hjärtat att förmedla för tillfället utspelade sig våren -96.

Jag var nyförälskad. Inte sådär ytligt som då man är kåt på en brud som ofta sitter i baren, det här var faktiskt någonting helt annorlunda. Elva år kan tyckas vara en kort tid, men då var jag påtagligt yngre än vad jag är nu och håll det i minnet.

Sådan kärlek som man kan dela med en nyinhandlad bil är det svårt att överträffa. Jag hade nämligen just svarat på en annons i lokaldelen, ett gammalt par sålde en ett år gammal Audi A6. Telefonen föll i golvet då jag kastade mig på den och två timmar senare var jag tvåhundratusen kronor fattigare. Banken hade tillåtit mig att ta ett snabblån på huset, konstigt faktiskt, men det fungerade. Konstigt eftersom huset egentligen inte är mitt. I alla fall, efter en vecka ungefär kände jag mig redo för att ta ett rejält provåk med kärran. Polen kändes som ett utmärkt färdmål, vägarna skulle vara fantastiska där hade jag hört sägas. Eller i alla fall det som omgärdade dem.

Väl påväg..

/Sergei.

Efter några timmars sökande i vid hamnen i Ystad, så lyckades jag faktiskt hitta en man som på en gång såg att jag var ute efter sex. Det var mycket enkelt faktiskt, förutom det faktum att jag hade en bristmässig svenska, vilket tvingade oss att blanda tyska och ryska. Det gick knappt. Han presenterade sig och frågade också vad jag var ute efter, för att försäkra sig. Han bröt på estländska. Det hörde jag direkt. Detta gav mig dåliga vibbar då jag säkerligen skulle bli påmind om min mamma under akten. Efter att jag pratat klart med honom, om vad jag var ute efter för något, så visade han mig vägen till en skåpbil. Bilen stod väldigt nära ett fartyg, vid hamnen i Ystad. När han öppnade så fanns där fyra, väldigt, vackra flickor. Alla var dock väldigt unga. För unga. Garanterat för unga för Sverige. När han hade öppnat skåpbilens bakdörrar var det tydligen dags för mig att välja. Detta kändes konstigt, då jag aldrig hade varit med om något liknande. Det tog säkert några minuter innan jag faktiskt tog steget och valde en av dem. Jag valde inte den som var vackrast, utan den som såg äldst ut. När jag pekat ut henne så var det tydligen dags för oss att ha sex inne i skåpbilen, som att det inte skulle finnas några känslor inlindat i akten. Detta gjorde mig besviken, men jag ville inte dra mig ur nu. Hallicken bad om pengar. Sex hundra kronor skulle han ha, då fick jag henne i en timme. Sedan sa det ”poff” så var jag ensam inne med henne i skåpbilen. Det hela blev väldigt udda och obekvämt.

När jag då, igår, låg och tänkte tillbaka på den här natten, så ryste jag i kroppen. Jag vet inte varför, för givetvis så låg jag inte med horan, utan lämnade henne med 200 kronor i dricks. När jag kom hem så kunde jag inte direkt sova bättre heller. Då intalade jag mig att jag inte gjorde det i.o.m. mina minnen om mamma som prostituerad osv., men idag vet jag ju att det inte var så. Jag älskade fortfarande Angela. Om ni inte läst mina tidigare inlägg, så var Angela min kvinna till den dag jag trotsade kommunismen. Då lämnade hon mig, och tog barnet med sig. Om sanningen ska fram, så har jag inte legat med någon sedan hon lämnade mig, bortsett från några horor i Östtyskland. Då var jag för dum för att inse vad kärlek faktiskt betyder. I dag vet jag dock att jag inte älskar den kvinnan. Jag har blivit alldeles för sårad, för att någonsin kunna älska någon människa på det sättet igen. Nej, ursch vad vidrigt av mig. Jag måste träffa min dotter. Det är henne jag lever för. Innan jag återvänder till Ryssland så måste jag hitta henne. Fast hur skulle hitta henne? Vi hann inte ens ge henne ett namn innan de försvann. Det enda jag har kvar i hjärtat, som befinner sig inom räckhåll, är moderlandet. Jag måste stiga upp ur min drömvärld och inse den rätta sanningen. Följ min färd från melankoli till sanning genom att läsa vidare i den här bloggen.

Detta är den enda bild jag har föreställande min far (längst till vänster). När jag var liten gav bilden mig mycket tröst men när jag ganska snabbt insåg vilket svin mannen var ändrades känslorna till ett starkt hat.

”Tiden läker alla sår”, brukade Borislav säga till mig. Jag tror att det ligger mycket sanning i detta ordspråk, med tiden har jag börjat ta fram fotot på min (förhoppningsvis döde) far och istället för det förr så starka hatet som brukade fylla mitt sinne känner jag nu en överlägsenhet. Jag gillar det starkt.

Finns det något bättre än att umgås med folk som är underlägsna sig själv? Skulle inte tro det. Synd att man inte låter nutidens ledare få det privilegiet.

Lev väl /S-K

Citerar refrängen.
Славься, Отечество наше свободное,
Братских народов союз вековой,
Предками данная мудрость народная!
Славься, страна! Мы гордимся тобой!

Länkar ett kort stycke från filmsidan youtube. Här firas krigets slut. Vad kan man kalla mäktigt om inte detta? Lägg märke till kanonerna och de marscherande trupperna. Jag må hata tsarer och comrader, men några mäktiga saker har de absolut lärt moderlandet.

Som vederbörande läsare redan kan ha förstått, så har jag rötter i öst. Jag växte upp utan pappa, med inget mer än en lettisk (numera) alkoholiserad, samt prostituerad, mamma. Min pappa träffade jag aldrig, och blev förgiftad av min mors ord om honom. Hon sa att han var en hjälte som endast tjänade moderlandet. Detta var självklart enbart lögner, då jag förstod att han inte var annat än en pervers alkoholist som ville ha ett litet ligg. Planen var knappast att få mig. Hur som helst så var det dessa lögner, samt hennes brist på ansvarskänsla över mig, som fick mig att fly. Fly från den lilla lägenheten, mitt bland industrierna i Stavropol, i hopp om att finna något bättre. Jag var 13 år – och väldigt, väldigt dum. Världen var tuffare än jag trodde.

Det fanns ett barnhem uppkallat efter Stalin i närheten. Dit sökte jag mig och fann inget mer än en hel bunt miserabla alkoholister som tydligen skulle ta hand om en klart större bunt stackars barn. Var det hit jag ville? En sak visste jag, och det var att min moder, som f.ö. hette Vaira, inte skulle bry sig om jag stack. Hon skulle snarare ta det som en lättnad att helt slippa ansvaret. Eller vilket ansvar tog hon över mig? Hur som helst så informerades jag, på barnhemmet, om att min mamma hade dött. Detta var ett hårt slag, då jag ljög om att hon redan var död för att komma dit. Detta felsteg ledde till att jag blev utkastad därifrån med motivationen att jag var ”en skam för moderlandet” och ”lögnare”. Jag var då 14 år. Jag var en ganska smart pojke redan då, och hade förstått moderlandets ideoligi. Detta fick mig att fundera på om dess ideologier verkligen stämde överens med den bittra sanningen. Var det så att landets invånare levde så gott som många utifrån trodde?

Efter att jag skickats ut från barnhemmet så tvingades jag leva på gatan under en tid. Det var förmodligen en av de värsta upplevelserna i mitt liv. På gatan bodde jag i ungefär fyra månader, tills jag råkade stöta på den mest godhjärtade människan i mitt liv. Året var 1983, jag var 15 år, och jobbade på åkrar i industristaden jag bodde i. Jag hade det väldigt tufft då, mest p.g.a. bristen av kärlek. Jag hade aldrig upplevt den, men hade sett andra känna den. Detta varade tills jag mötte Borislav. Han var bonde på några av åkrarna jag blivit anlitad att arbeta på. Han bemötte mig, och såg att jag var sårad. Sårad inombords. Hans ögon var själv ärrade av krig. Han hade sett folk dö mitt framför hans ögon. Han hade sett sina kamrater bli nedskjutna av sina egna officerare. Hans son hade dött nere i Afghanistan, och han var själv mycket gammal. Han gav mig husrum och mat, mot att jag fortsatte jobba på hans åkrar. Det var det absolut bästa som någonsin hänt mig. Fadersrollen som jag alltid saknat, fyllde han. Trots att han så länge tjänat sitt moderland, så tog det så mycket av hans säd och boskap, så att han knappt fick något kvar själv. Är detta den rättvisa som moderlandets propaganda talade om?

Efter ganska exakt två lyckliga år hos honom, så blev han fort sjuk. Jag tror själv att det var någon depression. Hur som helst så dog han, i brist på akut sjukvård. Detta gjorde mig väldigt illa, och som hans enda kontaktperson antog jag att jag skulle få rätt till hans åkrar och gård, för att kunna jobba med den resten av mitt liv. Så var tyvärr inte fallet. Efter hans död så ersattes han av en ny, statsanställd, bonde. Jag fick inte stanna.
Jag hade läst en hel del om världen under min tid hos honom. Han var väldigt intresserad av geografi och olika kulturer. Han hade också lärt mig baskunskaper inom engelskan, vilket gjorde det möjligt för mig att läsa en del av hans gamla brittiska böcker om diverse upptäcktsfärder. Detta skapade ett enormt intresse hos mig. Om jag inte skulle kunna jobba kvar på gården så skulle jag göra det. Resa världen. Jag planerade om hur jag skulle nå Indien, Australien och Kenya. Dessa tre länder fascinerade mig mest då Borislav endast hade böcker om dessa länder.

Min plan var att börja resa genom Europa, och ta en del jobb på vägen, för att sedan komma ner till Afrika. Jag kom dock inte längre än nuvarande Ukraina. Det berodde på dåvarande gränsreglerna. Motivationen till varför jag inte tilläts åka över gränsen var min ålder, jag var för ung tyckte de. Alltså 17 år. Jag förstod givetvis att detta var ett svepskäl och insåg snart att det inte skulle bli så lätt att komma över gränsen på ”lagligt vis”. Istället bestämde jag mig för att söka jobb i nuvarande Ukraina, vilket inte heller visade sig vara så lätt. Jag åkte t.ex. förbi en liten stad vid namn Tjernobyl och sökte jobb på kärnkraftverket. De ville inte ha mig där på grund av min brist inom ukrainskan. Jag förstod det, men kunde inte tala det. Att jag inte fick detta jobb, gjorde mig året därpå rätt nöjd.
Hur som helst så sökte jag mig vidare här, och insåg till slut att det inte var här jag ville sluta upp. Jag var tvungen att fly. Fly från all den orättvisa som ”rättvisans land” faktiskt bar på.

Sedan Borislavs död hade jag inte träffat några nya vänner, vilket verkligen skar i min själ. Det var när jag på väg från nuvarande Ukraina, tillbaka till nuvarande Ryssland, som jag träffade Angela. En rysktalande östtysk utbytesstudent som var på sin väg tillbaka tillbaka till DDR. Jag åkte alltså i samma tåg som henne, och insåg efter hennes prat om DDR, att det var dit jag ville. Vi blev mycket goda vänner, Angela och jag. In i DDR var det givetvis inga problem att komma. När jag kom dit var jag 18 år, hon var 19. Jag började med att ta intensivkurser i tyska och började jobba på en bilindustri. Vi kom varandra väldigt nära, Angela och jag. Efter endast några veckor flyttade jag in i hennes och hennes vän Anitas tvårummare i centrala Berlin. När jag lärt mig förstå och, till viss del, tala tyska så var det var riktigt mysigt i DDR! Helt annorlunda Soviet faktiskt. Mycket striktare och rättvisare faktiskt. Större delen av Berlins östra befolkning var glada.
Jag började fundera: varför var DDR så mycket bättre än Soviet?

När jag var 20, och hon var 21, var året 1988. Hon var gravid i tredje månaden och jag hade fast arbete på bilindustrin. Det kändes som att livet flöt på som det bör – tills…
Jag började höra historier från folket på jobbet, om hur Marx ideal totalt är på väg att falla sönder. Jag fick höra nyheter från omvärlden, som det inte var menat att man skulle få veta. Jag började förstå. Förstå vad DDR egentligen innebar. Det innebar lika mycket skit som Soviet, om inte mer. Bakom léendena hos den övriga befolkningen måste väl liknande tankar finnas? Det var detta som sprudlade i mitt huvud. Då jag fått reda på all denna skiten om vad den så.k. ”kommunismen” innebar blev jag som upplyst. När jag försökte dela med mig av detta med min fru avvisades jag enbart och fick ta emot ord som ”förrädare” och ”kapitalist”. Detta gjorde mig helt enkelt rasande.

Året därpå ”habe ich mit Spitzhacken zu der Mauer geht” och syntes på en av de kändare bilderna av rivningen. Som född i en kommuniststat och senare bebodd i en annan snarlik, var jag allt annat än en kommunist. Jag var då, precis som nu, en frihetskämpe. Min ideologiska resa gjorde bland annat att Angela lämnade mig, med barnet. Detta gjorde mig väldigt ledsen, men vad kunde jag göra i en skitstat som lever på korruption? Lustigt hur mycket verkligheten faktiskt kan skrämma en. Då soviet och allt annat vad den så kallade ”kommunismen” föll så log jag, och valde att istället åka till länderna jag alltid drömt om. Dessa var alltså Kenya, Australien och Indien. Hos dessa fann jag dock inte det mer än väldigt fin natur och kultur. Jag valde istället att åka till ett land som sedan barnsben fascinerat mig – Sverige. Jag har mest läst om hur de mäktiga tsarerna mötte bittert motstånd i ett land som Sverige, vars arméer var mycket mindre. Annars ville jag också leva nära mitt moderland. Inte för dess forna ideologi, utan för dess nya utveckling. Jag har alltså bott i Sverige sedan 1990, och har förutom att ha lärt mig flytande svenska och betalat vidriga mängder av skatt, även blivit svensk medborgare. Sedan flytten hit har jag fascinerats av moderlandets tillväxt, på alla plan, och har nu planer på att åter bosätta mig där.

Jag hoppas att denna historia kommer ge vederbörande läsare en förklaring till varför jag tycker som jag tycker. Jag må vara radikal bland mina åsikter – men finns det något som talar emot mina sanningar?